När du känner dig avspänd i naturen, är det mindfulness du övar då? Eller är det något annat? Och hur ska du tänka för att få ut mest av din stund i skogen? 

Att vara här och nu i naturen är avkopplande. Men är det mindfulness? Spelar det någon roll? Foto: Shutterstock.

Egentligen kanske det inte spelar så stor roll. Men för dig som redan övar dig i mindfulness, guidar andra i naturen eller lär ut mindfulness kan det vara kul att fundera över begreppen.

Häng med så ska jag försöka ge min syn på hur mindfulness och natur hänger ihop.

Och som bonus så ska du få mitt bästa naturmeditationstips. 

”Riktad uppmärksamhet är dåligt”

När makarna Rachel och Stephen Kaplan på 80-talet försökte förklara varför människor blir mindre stressade och får bättre återhämtning i naturen lanserade de sin Attention Restoration theory

Den går ut på att vi har två sorters uppmärksamhet: 

  • Dels den riktade uppmärksamheten (”focused attention”) som vi använder när vi löser problem. Den kostar mental energi. 
  • Sedan har vi den spontana uppmärksamheten (”effortless attention”). Den träder in när vi fångas av till exempel ett löv som rör sig i vinden eller en fågel som sjunger. Då kan vi bli helt fokuserade och för en stund vara ”här och nu”. Den fyller på med ny energi.

Makarna Kaplan har också myntat det underbara begreppet ”mjuk fascination” för det här sättet att vara närvarande i det som händer här och nu. 

Det är förmodligen den mjuka fascinationen som är verksam när vi till exempel ägnar oss åt skogsbad. Alltså att vara närvarande med alla sinnen i naturen.

”Riktad uppmärksamhet är bra”

Inom mindfulness lyfter man å andra sida fram den riktade uppmärksamheten, eller fokus, som något bra. Det är den vi övar oss i att uppnå, till skillnad från vårt ofokuserade normaltillstånd som kan kallas defaultläget eller tjatterboxen

Ett ständigt pågående surr av tankar, associationer och distraktioner som hoppar hit och dit i tid och rum och tröttar ut oss. 

Riktad uppmärksamhet är alltså bra, och det är tjatterboxen som är problemet.

Det är sinnena, kompis!

Så vem har rätt? Är riktad uppmärksamhet bra eller dåligt? 

Jag tror att förvirringen åtminstone delvis handlar om att man menar lite olika saker med begreppet riktad uppmärksamhet. 

Om vi skippar språket och tittar på innehållet så säger båda teorierna ungefär att när vi är uppmärksamma på vad vi uppfattar direkt med våra sinnen, då är vi närvarande, och då får hjärnan vila. 

Så kanske är skillnaden inte så stor i praktiken?

En skillnad jag hittat är den här:

  • I mindfulness strävar man ofta efter att aktivt styra och behålla uppmärksamheten där man vill ha den.
  • Den mjuka fascinationen verkar snarare uppstå spontant i kontakt med naturens oftast lugnande intryck. 

Men de motsäger ju faktiskt inte varandra.

Fyra nyanser av uppmärksamhet

Kanske kan man se det som fyra nyanser av (o)-uppmärksamhet:

  • Tjatterboxen,
  • Fokus på mindfulnessvis och
  • Mjuk fascination. Och som grädde på moset min egen variant –
  • Stubbsittning. 

Vi tar dem i ordning:

Normalläget – tjatterboxen 

(Kaffedags! Nu ska jag höra med Henrik hur det går med hans badrum. Oj, nu ringde telefonen. ”Visst, jag kan prata, det är inga problem.”)

Här är du och jag nästan jämt. Vi dagdrömmer, ältar och associerar lite som det faller sig. 

På jobbet blir vi lätt distraherade av kolleger, mobilen eller våra egna tankar. 
Det är både tröttande och inte särskilt produktivt.

Fokus a la mindfulness. ”Riktad uppmärksamhet”. 

(Kaffedags. Ahh, vad gott kaffet doftar. Och smaken, sedan! Den känns lite…söt men ändå bitter där på sidan av tungan.) 

Du väljer medvetet vad du ska lägga din uppmärksamhet på, och fokuserar på sånt som är här och nu och sånt som du kan påverka.

Det här läget kan göra dig både mindre stressad och mer produktiv.

Mjuk fascination. 

(Det kanske är kaffedags, men jag sitter kvar här och njuter av att titta på blåmesarna på fågelbordet utanför fönstret.) 

Du låter din uppmärksamhet nyfiket stanna kvar vid vad som än fångar din uppmärksamhet.

Det här verkar ske extra lätt i naturen, och låter hjärnan vila. 

Inom mindfulness finns också den här typen av övning, och då kallar man det för ”öppet fokus”, men det brukar inte vara det första man övar. 

Stubbsittning. Den ultimata kombon? 

(Kaffe på berget. Jag tar en slurk kaffe ur termosen och njuter av smaken. Tittar nyfiket på tallen framför mig.

Får en idé om att skriva en Guide till trädklättring och tillåter mig att utforska tanken en stund. Gör en mental not om att skriva ner det här senare och fortsätter att bara sitta och se vad som händer.) 

Jag brukar ofta ta mig en stubbsittning. Det är för mig en suverän kombination av återhämtning och inspiration som jag njuter ofantligt av. 

Grundtekniken för stubbsittning är mycket enkel. Slå dig ner i naturen, var stilla, sitt kvar. 

Under stubbsittningen växlar jag mellan att ”bara vara” och att mer aktivt styra min uppmärksamhet. 

Men jag tillåter mig också att tanka kreativitet om det är läge för det.

När jag är stilla kommer ofta spännande nya tankar. Då kan jag nyfiket se vart tanken leder mig. 

Stubbsittning ger mig vila, men också många bra uppslag och idéer. 

Och jag behöver inte bry mig om ifall det kallas mindfulness eller inte.

Sammanfattning: Skippa tjatterboxen när du kan!

  • Normalläget ”tjatterboxen” är inget vidare.
    Du blir både trött i hjärnan, åstadkommer mindre jobb och njuter mindre än om du använder hjärnan lite klokare. 
  • Mindfulnessträning och mjuk fascination liknar och överlappar varandra. Båda är värdefulla.
  • Stubbsittning är ett enkelt sätt att vila hjärnan och tanka kreativitet. 
    Du kan börja nu.

Mitt bästa tips för en lyckad naturmeditation

  1. Stick ut.
  2. Var uppmärksam så gott det går.

Var rädd om dig!

P.S. Mindfulness är mycket mer än uppmärksamhet

Här har jag för resonemangets skull bara tagit upp en aspekt av mindfulness – uppmärksamheten.

Mindfulness innehåller mycket mer. Och mycket är gemensamt med naturen. Attityderna acceptans, nyfikenhet, att inte döma, och tålamod till exempel.

Naturen är också alltid här och nu och den är som den är.

Kanske är det därför Psykologen Helena Kubicek Boye i sin nya bok Wild swimming (sponsrad länk) skriver:

”…att vistas i naturen som vi gör när vi ägnar oss åt wild swimming är egentligen synonumt med att vara mindful.”

Men det får bli en annan artikel.

D.S.