Ett spa för hjärnan. Med tallbarrsdoft

Att göra ingenting i naturen är som ett spa för hjärnan. Oavsett om det kallas mindfulness, stubbsittning eller skogsbad. Testa!

Ett spa för hjärnan. Med tallbarrsdoft. Foto: Bosse Rosén, Utemaningen.se.

När jag tar de första stegen uppför hemmaberget känner jag genast en blandning av förväntan, nyfikenhet och lugn. 

Jag är på väg till dagens stubbsittning, och det är som att kroppen vet vad som väntar och gör sitt bästa för att vara avspänd och värdig. 

Idag är mossan mjuk och fuktig, det är några plusgrader och solen tittar fram mellan molnen då och då. 

Jag får syn på tre dovhjortar lite högre upp på berget. Vi står stilla och iakttar varandra en liten stund. Sedan skuttar de lugnt vidare. 

Jag fortsätter uppför. Det är brant, och jag är noggrann med var jag sätter fötterna. Försöker röra mig mjukt och smidigt. 

Mitt hemmaberg är inte stort, och redan efter ett par minuter är jag uppe på krönet. 

Dags att se ut dagens sittplats. 

Idag finns både vind och sol att ta hänsyn till.  

Det blir bra ändå

Jag väljer en liten avsats med utsikt över Erstaviken. Då ser jag också några hus, så det blir inte samma vildmarkskänsla som om jag vänder mig inåt skogen. Men det gör inget. Det blir nog bra ändå.

Jag breder ut mitt sittunderlag och slår mig ner. Känner något vasst under höger skinka. En kotte. Jag flyttar på den, och genast känns det bekvämare. 

Jag tar fram mobilen och letar upp min timer. 

Mitt förinställda program inleds med ett djupt, metalliskt ”doing”, och jag stoppar ner mobilen i fickan. Den är i flygplansläge, för den här stunden vill jag ha för mig själv. 

Nu är det dags att göra…ingenting. Så gott det går bara vara. Låta mig fångas av vad som än händer. 

Mjuk fascination = tomglo?

Jag ägnar mig åt det som forskarna Rachel och Stephen Kaplan på 80-talet kallade ”mjuk fascination”. Att ”sitta och tomglo” kanske en norrlänning skulle säga. 

Makarna Kaplan försökte ta reda på vad det var som gjorde att människor blir mindre stressade och återhämtar sig bättre av att vistas i naturen. 

Deras förklaring, Attention restoration theory, går ut på att naturens intryck inte kräver något av oss, och därför låter hjärnan vila. Ungefär så här: 

Att ständigt ta ställning till om bullret du hör bakom dig är farligt, om chefen är arg eller om du ska ”passa på nu” och köpa tre t-tröjor till specialpris kostar massor av mental energi. 

Framför allt för hjärnans framlob, där det mesta av vårt resonerande och kalkylerande pågår. 

Till slut blir du tömd på energi och behöver fylla på igen för att inte bli utmattad. 

Och det är alltså det som en öppenhet inför naturens intryck verkar kunna hjälpa till med. 

Mjuk fascination. Vilket härligt uttryck!

Det får vara som det är

Här på mitt sittunderlag händer inte mycket som jag behöver reagera på. 

Det skulle vara kotten under rumpan då.

Molnen rör sig som de vill. Vinden behöver jag inte göra något åt. 

Jag upptäcker plötsligt en liten tall. Precis framför mig. 

Det där är typiskt. Tallen har förstås funnits där hela tiden, men ändå lägger jag märke till den först nu. 

Det är helt ok. Det får vara precis som det är. 

Öppet fokus är inte alltid lätt

Det jag gör liknar det man övar inom mindfulness. Att försöka vara ”här och nu” och bara vara uppmärksam. Inte göra så mycket. 

När jag skulle bli instruktör i mindfulness kallades det här för att meditera med öppet fokus. och ansågs svårt. 

Jag förstår varför. 

Oftast väljer man ju något specifikt att fokusera på. 

Som andningen Eller hur det känns i olika delar i kroppen. 

Och genom att fokusera på denna enda sak övar man sig i att vara uppmärksam på vad man upplever med sina sinnen, snarare än sina tankar om upplevelsen. 

Det är vilsamt. 

Då är det klart att ”öppet fokus” kan vara knepigt. 

Hur ska jag hålla kvar min uppmärksamhet när jag inte har något särskilt att fokusera på?

Och här på berget så händer det också gång på gång att jag fångas av mina egna tankar, snarare än vad jag ser, hör eller doftar. 

Ibland kommer spännande, intressanta tankar som jag följer en bit. 

Det verkar som att kreativiteten blommar upp när jag inte är upptagen av att göra. 

Men jag låter det ske. Det gör ingenting. 

Vänliga intryck för mig tillbaka

För grejen med att sitta stilla utomhus är att det ständigt kommer nya vänliga intryck som för mig tillbaka till nuet. En talgoxe som sjunger. Vinden byter riktning. 

Jag lägger märke till det men behöver inte göra något åt det. 

Det får vara som det är. 

Om det sedan kallas mindfulness, stubbsittning, mjuk fascination eller skogsbad är inte så viktigt just nu.  

Stubbsittning hjälper. Testa!

Forskarna Kaplan & Kaplan påstod att mjuk fascination hjälper hjärnan att få ny energi. 

Jag vet att det stämmer, i alla fall för mig. 

Jag blir definitivt piggare och mer klartänkt efter min stubbsittning. 

Det är som ett spa för hjärnan. Komplett med tallbarrsdoft.

Eller kanske en naturdusch.

Jag unnar dig att testa. 

Jag lovar, det finns inga farliga biverkningar.

”Doing, doing, doing”. 

Min kvart i skogen är slut för den här gången. 

Jag kommer tillbaka.