Mina pinsammaste guidemissar. Och vad jag lärde mig av dem.

Som naturguide sedan mer än femton år har jag självklart gjort en del missar.
Här är mina tre mest pinsamma missar. Och vad jag lärde mig av dem.
Plus missen du absolut inte ska göra.

Lyktvandringen utan lyktor

En vacker vinterkväll skulle jag hålla en mindfulnessvandring i skenet från fotogenlyktor vid Hellasgården i Stockholm.

Jag var där i god tid, hade koll på vilka deltagare som skulle dyka upp och mitt upplägg för kvällen.

Jag hade till och med tid att provgå den sträcka jag sett ut en extra gång för att vara riktigt säker på var jag skulle göra de olika övningarna jag planerat.

Jag mös för mig själv när jag gick igenom en trång ravin och tänkte på hur vacker och stämningsfull den skulle ske sig i skenet från lyktorna.

En halvtimme före utsatt tid var det dags att gå till bilen och hämta lyktorna så de skulle lysa inbjudande när deltagarna kom.

Öppnar bakluckan och….tomt!

Jag hade planerat allt men glömt att ta med lyktorna. Och tiden som det varit så gott om räckte nu inte till för att åka hem och hämta dem.

Vad göra? Tja, jag fick säga som det var.
Vi fick en fin tur ändå, men vid avslutningen var det en av deltagarna som kommenterade: ”det hade ju varit trevligt med lyktor”.

Kunde bara hålla med.

Det här lärde jag mig:

• Kolla allt du ska ha med dig.
• Kolla igen.

 

Vilse vid Bornsjön

Jag vet att jag inte har världens bästa lokalsinne.
Därför brukar jag vara väldigt noga med att reka flera gånger och välja tydliga stigar och landmärken så jag inte ska tappa orienteringen.

Vid en guidning uppe på åsen vid Bornsjön hade jag valt den i mitt stycke vackraste stigen för att få så mycket naturkänsla som möjligt.

Och jag hade bra koll på huvudriktningen vi skulle gå. Trodde jag.

Efter att vi tittat på ett bronsåldersröse skulle vi gå vidare mot själva Bornsjön. Men efter en stund var det som att jag inte riktigt kände igen mig ändå.

Var det verkligen hitåt…?

Lite kallsvettig började jag försöka dra mig till minnes ruttplaneringen i huvudet samtidigt som jag fortsatte framåt.

Men min tveksamhet måste ha synts, för plötsligt var det en av deltagarna som varit i området förut som sa:
”Ska vi inte ta den stora stigen? Den ligger däråt.”

Phu. Jag tackade, vi girade 90 grader höger och var snart tillbaka på den lite större stig som jag hade tänkt gå.

Resten av turen förlöpte precis som jag tänkt (nåja, utan att jag gick vilse i alla fall.)

Vad jag lärde mig:

• Reka vad du tror är onödigt mycket. Karta och kompass kan vara bra.
• Om du ändå går vilse, erkänn det direkt och ta hjälp eller leta dig tillbaka till någon tydlig uppfångare med hjälp av grova väderstreck och fortsätt därifrån.

Hitta lugnet, jodå…?

Jag hade fått i uppdrag att göra en lugn och ro-vandring med lyktor vid en friluftsgård en vinterkväll (jodå, jag kom ihåg lyktorna den här gången.)

Jag visste att jag inte skulle ha tid att åka dit och reka förrän samma dag som vandringen skulle vara, vilket jag hade berättat för beställaren.

”Inga problem”, sa hon.
”Det finns en anlagd vandringsled som är lätt att följa, och där finns flera fina platser där vi kan göra övningar och så kan vi gå samma väg tillbaka”.

Perfekt, tänkte jag. Lätt som en plätt!

På utsatt dag kom jag till platsen precis i skymningen ett par timmar innan vandringen skulle börja. Parkerade bilen och började se mig om efter vandringsleden.

Mäh, var är leden?

Där fanns många skyltar men ingen som pekade mot en vandringsled.

Jag visste från en kartbild ungefär var den skulle gå, så jag började gå på en grusväg som var åt rätt huvudriktning.

Jag tänkte att jag stöter väl på vandringsleden vad det lider. Inga problem, jag har ju gott om tid.

Jag följde grusvägen, gjorde avstickare hit och dit och började planera alternativa rutter i mitt huvud. Minutvisarna svischade runt på klockan som om de hade tagit amfetamin.

Men det var väl själva…

När det var ungefär trekvart kvar innan deltagarna skulle komma insåg jag att det var dags att ge upp. Jag skulle få lov att köra vandringen utefter grusvägen, det skulle nog funka det också.

Genade över ett gärde vid kanten av en sjö för att komma snabbare tillbaks.
Och si! Där gick vandringsleden.

Men nu var goda råd dyra om jag skulle hinna.

Jag småsprang några hundra meter bort efter leden, över en bro och in i ett skogsbryn där vi skulle kunna vända.

Joggade tillbaka och memorerade fina platser utefter stigen så gott jag kunde.

Kom till samlingsplatsen några minuter innan annonserad tid och hann precis tända fotogenlyktorna innan den första deltagaren dök upp.

Ett djupt andetag, fokus och: ”Välkommen till den här lugn och ro-vandringen…”

Vad jag lärde mig:

• Reka. Reka. Reka.
• Lita inte på att någon annan säger ”det är jättelätt”. Kolla själv.
• Tiden går som fortast när man behöver den som bäst.

Slutkläm – gör inte den här missen!

Alla de här gångerna slutade trots allt bra. Ingen dog och både jag och deltagarna fick fina upplevelser i naturen.
Min erfarenhet är att ”det vill gärna bli bra”.

Så den största missen skulle nog vara att inte organisera och genomföra må bra-aktiviteter i naturen.

”Ninety percent of success is just showing up” sägs Woody Allen ha sagt. Eller var det 80%?

Hur som helst. Kom så väl förberedd du kan och gör ditt bästa så ordnar det sig förmodligen.
Vi som guidar i naturen har ju den stora fördelen att naturen gör det mesta av jobbet.

 

Och du då?

”Bah, det där var väl inget” kanske du tänker nu.

”Då skulle du varit med när jag…”

Vadå?

Berätta gärna om någon guidemiss du gjort. Om du törs.

Jean-Frederic Fortier