Bästa löparklockan? Ingen löparklocka!

Funderar du på att köpa löparklocka? Tänk igen.
Löparklockan mäter allt utom det som gör löpningen kul. 

 

 

 

 

 

 

 

Det var i maj 2018 jag bestämde mig.

Ingen löparklocka! Ingen löpar-app heller för den delen.

Sedan några månader hade jag börjat logga mina joggingrundor med Runkeeper för att få mer inspiration.

Vad kul det var!

Jag kunde direkt se hur långt jag sprungit och vart. Lägga till bilder och kommentarer. Och jag fick uppmuntran från appen när jag loggade.

En perfekt löparkompis!

Det var verkligen en sporre att se att jag orkar springa lite längre.

Eller se staplarna med att jag varit duktig och sprungit 2, 3 eller 4 gånger i veckan.

Efter varje loggat pass är det alltid något jag får beröm för. Typ: ”Grattis – det här är ditt 9:e snabbaste pass mellan 2 och 4 kilometer”.

Sen spelar det ju ingen roll att jag bara loggat 9 rundor. Och att det nyss avslutade alltså är det långsammaste nånsin.

Runkeeper är alltid berett att ge en vänlig uppmuntran ändå.

Trevligt.

Är en löparklocka nästa steg?

Så börjar jag fundera  på om jag inte borde skaffa en löparklocka.

Då kan jag ju enkelt hålla reda på hur långt jag springer medan jag springer.

Jag börjar kika på olika modeller. Ser att jag också kan få reda på min vilopuls, aktivitetsnivå och att klockan efter ett tag kan uppskatta mitt VO2-max.

Coolt! Ett konditionstest rakt av bara sådär.

Fast jag egentligen aldrig saknat att inte veta mitt VO2-max. Det är ju inte därför jag springer.

Men ändå… Klockan var så gott som inköpt. Det ska väl ta min löpning till nästa nivå?

Stopp och belägg!

Någonstans här vaknar jag till och ruskar på mig. Varför springer jag egentligen?

Lite grann har jag redan känt att mina löprundor så smått börjat att styras av Runkeeper.

Bara det att jag har med mig mobilen i ett nätt bälte gör att det inte är så lockande att komplettera löprundan med några parkour-rullningar. Det blir obekvämt att göra kullerbyttor och landa på telefonen.

Det blir ju inte rättvisande kilometertider då heller.

Och på något mystiskt sätt börjar jag bli mer intresserad av att få till de där snygga staplarna och jämförelserna än att njuta av löpningen, omgivningen och att lyssna på kroppen.

Hur ska det inte bli om jag får tillgång till massor av mer data? Hu!

Jag börjar inse att löparklockan mäter allt utom det som gör löpningen njutbar.

Så vill jag inte ha det.

 

Miranda Kvist håller med mig. Eller jag henne.

Jag läser traildrottningen Miranda Kvists inspirerande bok Naturkraft (sponsrad länk) om hur hon upplevt samma fenomen:

”Allt kunde jämföras och allt kunde registreras. Till slut blev det en ofrånkomlig jakt på kilometer. Idag har jag aldrig klocka på mig och jag har ingen aning om hur mycket och hur långt jag faktiskt springer på träningarna. Jag tror att förälskelsen till löpningen i naturen handlade mycket om det prestigelösa i det.”

Där satt den!

Jag tänker till en extra gång på varför jag vill springa egentligen. Och det har ju ingenting med fart eller kilometertider att göra.

Att logga löppassen riskerar att få mig att fokusera på helt fel saker.

Löparappen håller ju inte reda på solens strålar, känslan av vind mot min hud eller den nyutslagna maskrosen vid vägkanten. Och det är ju dem jag vill åt.

Vem bryr sig om exakt hur långt eller fort jag springer? Jag duger ändå, och springer för att ha kul och må bra.

Det räcker och blir över.

Det blir ingen löparklocka för mig. Phu!

Har du löparklocka?

Varför då? Vad får du ut av det? Varför springer du?
Lämna gärna en kommentar.

Bosse

P.S. Om du vill ha tips på att springa för att må bra – ta en titt på min workshop Löparskola för livsnjutare.

D.S.