Naturen är din välvilliga relax och terapisoffa. Men ännu mer din kompis.

Naturen är din kompis. Foto: Unsplash.

Jag är gift med M, som jag älskar. Hon får mig att må bra. 

Och hon är förmodligen väldigt viktig för min hälsa. Ensamhet är livsfarlig, och ökar risken för hjärt-kärlsjukdom, demens och psykiska problem

Så jag skulle kunna prata om M:s hälsofrämjande effekter, och fråga mig vad de består av. Är det småpratet? Att jag blir sedd? Fysisk kontakt? Eller vad? 

Jag skulle också kunna fråga mig hur mycket samvaro med M jag behöver för att maximera hälsoeffekterna. Räcker det med 15 minuter om dagen? 

Men det gör jag förstås inte. För det synsättet känns kallt, instrumentellt och egoistiskt. 

För mig räcker det att jag mår bra ihop med M och vill göra allt jag kan för att vi ska ha det bra tillsammans. 

Vad är grejen med naturen?

Men med naturen är det precis så vi resonerar. 

Forskarna är överens om att vi mår bra av naturen. Vi blir mindre stressade och håller oss friskare. 

De försöker ta reda på vad som är så välgörande med naturen. 

Är det fraktalerna, de här ständigt upprepade mönstren i olika skalor? Eller är det den ”mjuka fascinationen” som får hjärncentrifugen att snurra lite långsammare?

Är det solljuset som är så välgörande? Promenaden som naturvistelse ofta är förknippad med? Kanske fytonciderna, de här ämnena som barrträd utsöndrar och som verkar vara välgörande för vårt immunförsvar? 

Eller är det allt det naturen inte är som gör oss friska? 

Det är inte lika mycket stress, buller och luftföroreningar (eller coronavirus) i naturen. 

Där finns inte heller några krav på att du ska se ut på ett visst sätt eller ha rätt kläder. 

Hur mycket natur behöver jag?

Och på samma sätt vill man ta reda på hur mycket naturkontakt vi behöver för att må bra. 

Räcker 15 minuter om dagen

Kan jag räkna med att jag riskfritt kan gå tillbaka till stressen sedan? 

Och hur ska jag umgås med naturen? Är det bäst att krama träd? Eller får det bättre effekt att skogsbada

Är den här skogspromenaden evidensbaserad? 

Den verksamma substansen i naturen är naturen

Jag var en gång på en föreläsning om kost. Den kloka dietisten förde ett resonemang om att forskarna som vill ta reda på varför broccoli är nyttigt kanske missar helheten. 

Visst, broccoli innehåller c-vitamin, järn och fibrer. Men kanske är det alltihop just i den här kombinationen som gör broccoli så bra? Kanske den verksamma substansen i broccoli är – broccoli. 

Och att när man försöker bryta ut någon enskild del så missar man något viktigt. 

Du hör ihop. Foto: Unsplash.

Du hör ihop

Nu var det naturen det här skulle handla om. Och varför vi mår bra av den. 

Kanske kan det då vara bra att zooma ut och fråga oss vad ”naturen” egentligen är, och hur vi hänger ihop med den. 

”Naturen” är inget entydigt begrepp. Det kan betyda allt som finns. Eller allt som lever. Eller sånt som inte människan har gjort (det är kultur, nämligen.) 

Men en rimlig tolkning är att träd, fiskar och bakterier ingår i naturen. Och hur hamnade de där? 

Ja, forskarna är nu rätt säkra på att allt liv som finns idag härstammar från en organism som kallas LUCA

LUCA står för Last universal common ancestor. Alltså den senast kända gemensamma förfadern, eller urmodern om man så vill. En liten, encellig organism som levde vid varma källor under havet. 

Genom årmiljarderna har LUCAs söner och döttrar utvecklats åt alla möjliga håll. 

En del blev elefanter, andra slemsvampar eller träd. Och några blev – människor. 

Hupp! Tänk på vad det betyder. 

Allt levande du ser runt omkring dig är lika gammalt som du, evolutionärt sett. Och allt är din släkt. Och alla de här arterna har utvecklat miljarders miljarders finstämda sätt att samverka. 

Du själv är ett levande ekosystem. Utan dina hudbakterier och tarmbakterier kan du inte leva. Av det DNA du bär omkring på hör det mesta till ”någon annan” art. 

Naturen är en väv av sammanhang och beroenden. Du hör ihop med naturen precis som en nyfödd bebis hör ihop med sin mamma. 

Jo, jag sa att du hör ihop

Så långt sammanhang. Om man pratar om naturen som funktion så är det ännu mer tydligt hur vi hänger ihop. 

Att du kan andas beror på att gröna växter har fotosyntes som frigör syre. Det är också de som gör att du får något att äta. 

Allt du har på dig, bygger ditt hem av eller transporterar dig med kommer från naturen. 

Till och med det mest onaturliga av allt – plast. Den görs av resterna av kottepalmer och ormbunkar som levde för ofantligt länge sedan. 

Att ”gå ut i naturen” blir därmed något av en självmotsägelse. Du kan helt enkelt inte undgå att vara en del av naturen. 

Det här kände indianerna på sig. Och det har modern forskning bekräftat. 

Känns inte frågorna ”Vad i naturen får oss att må bra” och ”Hur mycket natur behöver vi” lite…futtiga i ljuset av den här kunskapen? 

Rentav kalla, instrumentella och egoistiska? 

Naturen är din kompis

Jag är definitivt skyldig till det här synsättet. 

Jag gillar att beskriva naturen som ”gym, relaxavdelning och terapisoffa”. Och jag brukar dela ut ordinationer på ”Vitamin N” (för natur). 

För att liknelserna säger något om allt vi kan få av naturen. 

Men de är också väldigt människocentrerade. Okej då, egoistiska. Som om naturen bara fanns för min skull. 

Det minsta man kan konstatera är att naturen är din och min kompis. 

Och begreppet kompis riktar sig åt två håll. Du kan inte ha en kompis utan att vara en kompis. Så gott det går. 

Några aspekter av att vara en kompis är att

  • man träffas regelbundet,
  • man hittar ständigt nya givande sätt att samverka och
  • man försöker bete sig schyst.

Tänk om det inte är svårare än så? 

Kanske räcker det jättelångt att du vet att du mår bra av att ha kontakt med naturen och vill göra allt för att alla vi LUCAs avkomlingar ska ha det bra tillsammans? 

Var rädd om dig, kompis! 

/Bosse

P.S. Det är förstås lika korrekt att säga att Naturen är du. Men det har du redan fattat. 

D.S.